Sonen Leif var 13 år då familjen flyttade till Nyaby. Här
trivdes Stig eftersom han fick bo mitt ute i den svenska natur han älskade så
högt.
Redan under tidiga år gillade Stig att teckna och måla, men då fanns det varken
papper, penna eller måleriattiraljer till hans förfogande. Stig misströstade
emellertid inte utan han skapade med hjälp av sin fantasi bilder i huvudet och
rimmade strofer i minnet för att sedan i vuxen ålder gripa sig an det han
älskade så högt att få utöva, nämligen att dikta sina rimmade meningar och
sätta samman dem i känslosamma och uttrycksfulla strofer.
Det blev raskt
känt bland folk i allmänhet och Hembygdsföreningen i synnerhet att Stig var
duktig på att teckna ner slagfärdiga verser om både personer, natur,
födelsedagsfester och vid allehanda tillfällen där folk samlades var det inte
sällan som Stigs rimmade strofer framfördes. Han skrev dessutom texter till
kända melodier som alla kunde sjunga med i, men som oftast framfördes med hjälp
av vännen Olle Karlsson, skönsjungande bodaforsson med verksamhet i både kör,
kyrka, revy och orkester.
Nu stod Leif Bergdahl mitt i kretsen av besökare på
Hembygdens Hus denna lördag och stolt överlämnade han sin pappas samlade verk
på ca 100 dikter till bygdens arkiv av lokalhistoriska samlingar. Anders
Larsson hade varit honom behjälplig att nedteckna och samordna dessa i en pärm,
ordentligt katalogiserade och därtill medföljande ett USB-minne, vilket kan möjliggöra
ett snabbt lagrande i dataarkivet för kommande generationers räkning.
Här nedan vill jag ge några få exempel på Stigs skaparkraft
och det resultat som kom därutav.
STENKÄLLAREN
Av förfäders
händer du skapats en gång
till förvaring av människors föda.
Du baxats till rätta med järnspett och stång
med svett och oänderlig möda.
Du fyller snart kanske de hundrade år,
ditt yttre är mossigt och grånat.
Nu gräset dig klär som ett gyllene hår
i ett täcke som tiden dig lånat.
Du står som
ett värn emot kyla och frost
då smällkalla dagare de komma.
På dig biter varken ej röta och rost,
du står som en odödlig Donna.
Den kullriga sten som ur jorden är röjd
du bär på din rundvälvda nacke.
Du är som ett konstverk, för ögar en fröjd
där du ligger i sörvänder backe.
Snart finns
ingen mer som kan stena ett valv,
som ej vind eller sol kan försätta.
Ett verk som är tillkommit enkom för hand,
det kan om ett yrke berätta.
Du hörde ju nästan till varje mans hem,
där det odlats och skördats på jorden,
gav svalka på sommar och skydd emot köld,
en försäkring om maten på borden.
FLYTTFÅGELN
Du vänder
från varmare länder,
tillbaka till din födelseort.
Vad är det som gör att du vänder,
från södern hit upp till vår nord?
Där nere fanns allt du behövde,
varför flög du så långväga hit?
Är det driften att återse platsen,
där du föddes en gång i ditt liv.
Eller är det
den nyväckta våren,
som drager dig norröver, hit?
När ljuset och dagen förlänges
fast marken är snätäckt och vit.
Kanske är det klimatet som lockar
med växande värme och sol,
i blodet ditt kanske det pockar
av minnen du hade i fjol.
Varmt gläder
du här våra sinnen
när åter du kommer på nytt.
Du väcker ett sovande minne,
som länge i kroppen har grytt.
Vi spörjer så glatt till varandra:
- Såg du den fågeln i går?
Den första den följs av ju av andra,
tänk snart har vi äntligen vår.
Så vi här
som lever i Norden,
vi får genom flyttfåglar bud,
från olika ställen på jorden,
de komma i vårtidig skrud.
Var vår är de alltid välkomna,
vi väntar dem ständigt igen.
Dess ankomst berör våra sinnen.
- Hav tack lilla sjungande vän!
Dikter: Stig
Bergdahl
Text o foto: Rolf-Krister Bergström