Det finns ganska få källor som beskriver hur Småland blev Småland. Men genom olika historiska dokument kan man få glimtar av olika viktiga händelser och sedan pussla ihop en trolig bild.  Men först behöver vi känna till att några geografiska delar som ingår i Småland har ändrats genom historien. Det beror på att vi har lydit under olika stift och lagsagor. Ordet landskap användes inte i gammalsvenskan, utan man använde ordet "land" (vilket också ger en ledtråd till namnet Smålands uppkomst).

De mer kuperade skogsbygderna i Småland skiljde sig markant mot exempelvis Östgöta-, och Västgötaslätterna. Detta bidrog till att de inte kunde ses som samma landskap - utan något eget. De små ländernas liknande natur gjorde även att de - av utomstående - sågs som ett landskap (land). I Norra Småland mellan Vättern och sjön Sommen låg Holaveden. Det var en närmast ogenomträngbar tät skog med branta kullar och berg. Denna avgränsade landet mot Östergötaslättan. Skogen kallades ibland för "rikets förmur" och området söder om den täta skogen ibland för Sunnanskog under Holaveden.

Själva namnet Småland nämns första gången runt 1000-talet vid en gränsdragning mellan Danmark och Sverige. Men redan enligt sjöfararen Wulfstans reseberättelse från 800-talet var Möre en del av Svearnas rike. Det finns ytterligare bevis för att Småland tidigt var en del av Sverige. Bland annat fanns det kungsgårdar i ett antal av småländerna under sen vikingatid, som i sin tur hade koppling till centralmakten. Men det är rimligt att anta att det fanns en stor portion av självstyre i de sydliga skogsbygderna. Att Värend lyckades bryta sig ur Linköpings stift och få ett eget biskopsäte på 1100-talet tyder på att det fanns en stark kraft och ett visst självstyre som kungamakten i Öster-, och Västergötland inte kunde styra. Detta talar för att Värend kunde verka ganska autonomt under lång tid. Förmodligen var Finnveden och Njudung också ganska självstyrande. Njudung, som Sandsjö socken tillhör, hade två maktcentrum. Vetlanda och Ekesjö i Vallsjö socken. De som bodde i Småland såg sig inte som svear, utan förmodligen mer som exempelvis Finnvedar, Virdar och Njudungar fram till Gustav Vasa började att ena landet.

Det fanns även en egen lagsaga - Tiohärads lagsaga. Denna omfattade Finnveden, Njudung och Värend. De hade tillsammans tio härad. Lite slarvigt omnämns denna som Smålandslagen, men det blir missvisande eftersom de övriga länderna i Småland räknades till Östergötland (och Linköpings stift). Lagsagorna innebar att människorna lydde under ett överordnat ting, som kallades landsagoting eller landsting. Detta sammanträdde fyra gånger per år. I Upplandslagen från 1296 finns vissa saker som pekar på att integreringen av Småland påbörjas eller ökar i omfattning. Där nämns att representanter för Tiohärad skulle möta kungen vid Holoveden och följa honom till Junabäcken (Jönköping). Innehållet i Tiohärads lagsaga finns tyvärr inte bevarat. Lagsagan har bland annat omskrivits under 1100-talet och kyrkobalken finns kvar. Lagsagan ersattes under 1300-talet av Magnus Eriksson landslag.

Historieprofessorn Dick Harrisson menar att det redan tidigare funnits bygdegemensamma ting och sedvanor i Småland, exempelvis begravningstyper. Detta ska peka mot det funnits en identitet och sammanhållning med grannarna i bygden och inte någon större koppling till en överordnad kung eller centralmakt. Han menar att de små länderna varit en sorts små bonderepubliker eller hövdingadömen. Det finns således inga belägg för att det funnits lokala kungar med hov och drottningar.

Det mesta pekar också på att integreringen i Sverige mestadels var fredlig. Kanske skapade den politiska oron, de ständiga plundringarna och krigen att man behövde befästningar och försvarsanläggningar. Då var det kanske gynnsamt att liera sig med kungar och större enheter för att kunna försvara sig. Inträdet i en centralmakt gjorde troligen livet både säkrare och enklare. Att vissa länder kunde behålla sitt självstyre - under i alla fall en tid - talar för att fördelarna övervägde nackdelarna.

Magnus Rydholm