Mordbrand, benstamp, kvarn och kraftstation

I kräftornas augusti samlades en mängd bilar och människor på gårdstunet till den stora ladugården hos Frödholms Nyholms gård i Norra Sandsjö. Solen sken över dammens spegelblanka vatten och folket flockades i hägnet av den breda logeuppfarten. Närmare 40 personer grupperade sig kring en svartklädd man i vegamössa och väst med stilren klockkedja i bröstfickan

Det var Sandsjö hembygdsförening som hade påbjudit Byavandring i Nyholm. Mannen i svart var Lennart Eriksson, som ledde besökarna runt i Nyholms omgivningar.
-Hjärtligt välkomna allihopa! hälsade Pernilla Rosenqvist och så överlämnade hon ordet till Lennart, som assisterades av hustrun Inga.

- Allt började på tidigt 1800-tal då C.G. Nyman köpte upp delar av Kull, Ryd och Nyaby, började Lennart berätta. Han var en klok man och förstod att utnyttja vattenkraften i Emån. Genom markköpen bildade han på detta sätt ett område, som först benämns Nyaby östergård. Detta innebar att han kunde reglera vattenförsörjningen och anlägga industrier. Hela området fick snart namnet Nyholm efter sin grundare, patron Nyman.

Så småningom växte det fram ett flertal små verksamheter under Nyholms gård. Nyman sålde dock gården till S. A. Wetterhall, som flyttade in från Säby. Nu drevs det såg, kvarn, benstamp, vadmalsstamp och inte minst pappersbruk.
Dessutom var Wetterhall en djupt religiös man och hos honom fann de nya väckelserörelserna sympati och den kände sångaren Oscar Ahnfeldt var en kär gäst på det intilliggande Nyholms berg. Detta vållade bekymmer då biskopen ogillade verksamheten och lät utlysa påbud att mötena skulle förbjudas. Svårt emellertid då självaste prosten Chrysander själv var närvarande.

Lennart ledde sällskapet över Emån och berättade samtidigt om den gamla tvådelade valvbron som länge levat kvar. Den ville Hembygdsföreningen bevara, men skulle då få ta ansvar för skötsel, säkerhet och underhåll, en omöjlig uppgift så den revs och ersattes med nuvarande konstruktion.

Den lummiga grönskan omslöt sällskapet då Lennart stannade upp för att visa var Färgeriet låg. För att kunna driva detta krävdes tillgång till mycket vatten och detta erhölls naturligtvis från Emån.
Norr om Färgeriet hade Nyman införskaffat mark och hade där startat ett pappersbruk med allt vad det innebar. Det fanns ca 100 sådana i Småland och behovet av ark var stort. Nyman hade 4–5 lumpsamlare anställda och dessa bodde i torp eller backstugor under väldigt små förhållanden.

Efter en tid arrenderade Wetterhall ut pappersbruket till en man vid namn Nylander från Norrköping. Industrialiseringen hade påbörjats, cellulosaindustrin tog maskinellt över papperstillverkningen och det såg illa ut för Nyholms Handpappersbruk.

Byvandringen fortsatte och plötsligt stod sällskapet nere vi Emån och en ganska stor damm. En bro ledde över till västra sidan och söder om bron kunde man ana en kanal och en kraftig stenfot, som hade utgjort Nyaby kvarn.
- Nyaby kvarn var en stor kvarn med stående påfallshjul och två stenar. För att uppföra den processade man med Boda kvarn och till sist kunde inte kvarnen konkurrera med den industriella kvarndriften och 1896 brann kvarnen upp, förtäljer Lennart inför en mycket uppmärksam lyssnarskara.

Vandringen fortsätter upp mot Hembygdsparken och när Lennart nästa gång stannar så står han på ett betongfundament som utgör grunden för vattenförsörjningen till Nyholms kraftstation.

- John Zeinwoldt behövde kraft till Svenska Möbelfabriken, kraftstationen vid Strömslund räckte inte till. Sandsjö Möbelfabrik hade tecknat avtal med Adelin i Skaftarp och nu köpte Zeinwoldt ett ca 1 km långt och något hundratal meter brett område från Sandsjövägen och söderut. En kanal grävdes fram hit där jag står och därefter byggdes en trätunnel som ledde vattnet fram till turbinen nerströms.
- Under 1950-talet då jag var ung badade vi i den där kanalen, som nog var nästan två meter djup. Där trätunneln började fanns ett stort galler så att man inte for in i den. En gång uppstod en läcka i kanalen, som underminerade vägen till Sandsjö och den raserades, omtalar Weimar Frödholm, dagens ägare till Nyholms gård, som följt med på vandringen.

- Den där turbinen finns fortfarande kvar och är i gångbart skick, inflikar brandmannen Sune Karlsson och uppger att han själv varit i kontakt med den.

- Nu samlas vi alla uppe i Hembygdsparken framför scenen för att fika, uppmanade Lennart besökarna och alla travar uppför backen, var och en i sin takt.

Kvällssolen lyser ännu över de många uppställda bänkarna och när alla sitter så tar Lennart åter till orda:
- Kommer ni ihåg Pappersbruket? Det började ju gå dåligt. En natt så brann det ned, helt och hållet, även angränsande småbyggnader. Endast mangårdsbyggnaden stod kvar. Detta hände natten mellan den andre och tredje oktober 1869.
Kronofjärdingsman Ekvall tillkallades och med länsmans hjälp hölls förhör. Nylander avfördes och "gick upp i rök", men det visade sig att man hittade en mössa vid Spången, broövergången. Mössan kändes väl igen av vittnen och en man kunde utkristalliseras som misstänkt.
Nylander hade anställt en man, Sven Cedergren, som arbetare på bruket och det var denne man som nu misstänktes. Man fann honom och han nekade.
Enligt egen berättelse hade han varit i Nässjö och sökt jobb, där träffat bekanta som han följt med till Nyholm och där hade ett fyllekalas börjat från vilket han insomnat och därefter villat bort sig i skogen och kommit ut vid Äpplaskog.
Nu stämdes han inför tinget i Komstad för mordbrand med en straffsats på 8 år. Vid tre ting nekade Sven till dådet, men dömdes skyldig och sattes på Långholmen. Han avtjänade sitt straff och kom ut med en summa av 150 riksdaler. Hemma i Hult väntade fru och dotter.

En amerikabiljett kostade vid denna tid, i slutet på 1880-talet, 100 riksdaler. Sven tog familjen med sig och åkte från Göteborg via Hull till USA, "Den stora smältdegeln". Där tar spåren efter Sven slut.Wetterhall krävde över 5000 riksdaler av försäkringsbolaget, lär ha fått strax över 2000. Enligt rykten hade Sven Cedergren erhållit 100 riksdaler för gärningen och vad Nylander tog vägen vet ingen, slutar Lennart denna spännande berättelse om mordbranden i Nyholm.
- För övrigt kan man säga att bränder var mycket vanliga vid denna förindustriella tid. Damm, varmkörda lager, brännbara vätskor och rökning förekom trots föreskrifter och brandförsvaret var långt ifrån uppbyggt för att klara sådana storbränder.

Varma applåder hyllade Lennarts dramatiska framställning och Jessica tog därefter till orda och tackade honom på allas vägnar. Belåtna skred besökarna nerför Nyholms berg med den dalande kvällssolen i ögonen.

Text o foto:
Rolf-Krister Bergström, Tallgatan 27, 57161 Bodafors